forfattarbloggar

Helena hann få hem ”Imperial Bedrooms” någon vecka innan mig, men jag hade också gått och längtat efter en ny Ellis nästan lika länge som vi haft Bokhora. Jag läste nämligen  ”Lunar Park” precis när jag skrev min första presentation av mig här på Bokhora i juli 2006. Debuten ”Less Than Zero” hade jag missat så köpte även den när jag beställde ”Imperial Bedrooms”. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det eftersom det blev en riktigt häftig läsupplevelse att läsa ”Less Than Zero” &  ”Imperial Bedrooms” back-to-back. Jag tänker inte ge mig på att recensera dem, eftersom Helena recenserade ”Imperial Bedrooms” med den äran, men mitt bestående intryck är att även om ”Less Than Zero” är något tightare så känns verkligen inte ”Imperial Bedrooms” onödig på något vis. Och jag blev faktiskt lika illamående av våldsvältrandet i ”Less Than Zero” som det i ”Imperial Bedrooms” men tycker ändå att det hade sin plats.

I morgon bär det av. Mot Europas regnigaste huvudstad. Vi ska ta oss över vatten (färja från Elba till fastlandet), bort från Berlusconi till Sarkozy, ut från EU och tillbaka igen. Fransmännen har annonserat att morgondagen är SVART. Det har ingenting med terroristlarm att göra utan är något ännu värre. Fransmännen går nämligen på semester och kommer därför att göra gemensam sak och allesammans åka med bil någon annanstans än där de fast befinner sig. Och bilkö är inte detsamma vid en fransk "peage" som en tidig fredageftermiddag vid Roslagstull. Bilkö i Frankrike kan innebära att bilar sitter fast på motorvägen i dagar utan att kunna åka vare sig fram eller tillbaka.  Därför vågar jag inte säga att vi kommer att sova i våra egna sängar natten till söndag. Det kan lika gärna bli Jolly Roger, Chateau Volvo V70 eller en schweizisk parkeringsplats.  Oavsett vilket kan det bli svårt att blogga. Om ni bryr er? Vänder jag upp och ner på mina fyra (det är sommarkvoten) läsares internätvardag? I sådana fall är jag ledsen för det. Hade jag varit lagd på det viset hade jag lovat att återkomma med bilder på resan genom Europa. Men jag är ju inte det som bekant. Lagd på det där bloggviset alltså. 

Fantastiska Ninni O Schulman toppar boklistan på Forum. Jag visste väl det! Hon kommer att bli en av våra största. Heja Ninni!

Idag sade jag efter mycket grubblande upp mina båda fasta telefoner. Både på ön och hemma. När sonen sade upp sin fasta telefon tyckte jag det var galet, men nu inser jag ju att alla ringer på min mobil. Dessutom är kommunikationen snabb på facebook. När vi är här hela familjen ligger det fem mobiler på hyllan, man behöver knappast en fast telefon. Samtidigt är det synd. Jag tycker ofta det är kul att ringa hem till en familj, nu blir det så direkt person till person, inget småpratande med barn eller sambo. Men det är nog förståndigt och den nya tiden.
Fast jag måste säga att det känns en aning omskakande och annorlunda - och inte helt bekvämt - att säga upp både dagstidningen och telefonerna.Hur gör ni?

Här en diskussion i TV4:s morgonsoffa i dag som jag var med i apropå utvecklingen i Mexiko:

Malin Wollin, alias Fotbollsfrun, ska återigen ta sig vatten över huvudet. Men den här gången för en behjärtansvärd sak: Barncancerfonden. Köp några meter småländsk simning från denna blöthjärtade kvinna. Ge henne lite flyt. Gör verklighet av hennes våta dröm. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Själv ska jag se till att hon håller sig flytande ett bra tag – bara jag får tag i digipasset.

Vi kan cykla. Trampa och bromsa. Blinka och tuta.

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än “vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är något vi måste slåss för.

Vänner,

jag hoppas att sommaren behandlar er väl därute. Själv befinner jag mig i Halmstad, där jag är i färd med att färdigställa ett bokmanus (det kommer dröja ett litet tag innan jag kan berätta mer om det). Jag är ju inte den som tror på det här med att jinxa grejer, så om inte något extremt oväntat inträffar kan jag nog säga att det bör bli klart under den här veckan, eller i början av nästa.

Hur som helst. När jag inte skriver, pratar med Mela, re-kollar Freaks & Geeks eller älskar första avsnittet av nya Sherlock-serien, så planerar jag lite inför hösten. Och det slog mig då, att det fan kommer att bli lite författarrelaterade grejer, alltså, ett par i Stockholm, en i Göteborg och ett par i Halmstad. Så om ni har tid, om ni har lust – besök någon av dem, kom gärna fram och säg hej före eller efter. Om man bortser från bokmässan, är alla grejerna gratis.

13 augusti, kl. 14-15: BookSlam i Stockholm, under Kulturfestivalen, tillsammans med finfina Morgan Larsson och Emma Hamberg. Kolla här för mer information.

11 september: Kulturnatten i Halmstad, på Stadsbibliotekets scen. Program och mer information kommer att finnas här.

23-26 september: Bokmässan i Göteborg. Jag kommer att ha ett seminarium den 24:e, kl. 14:30 – 14:50. SJUKT coolt! Jag kommer sannolikt också bli intervjuad på Piratförlagets scen i deras monter. Här finns lite mer information.

29 september kl. 19: Bokkafé på Upplands Väsbys bibliotek.

28 oktober kl. 14: Jag kommer att hålla någon sorts anförande för elever på Halmstads gymnasieskolor. Detaljerna är inte helt klara än, och jag misstänker att det endast är för just eleverna. Men om det ändras kan jag hojta till.

Allt gott tills vi hörs igen,

Christoffer

Nej. Restaurangbesöket i går kväll var ingen höjdare. Det blir sällan det när man anländer utsvulten med tre trötta och möjligen ännu mer utsvultna barn. Till en överfull och underbemannad restaurang. Vissa fick sin mat (Christophe och grannbordets barn). Vissa fick inte sin mat (jag och mina barn). Så jag blev allt surare, barnen allt skrikigare och personalen allt fulare. Och visst. Jag vet att det inte hjälper att skälla ut personalen. Och att barnen knappast kan hjälpa när det blir sådär. Jag vet. Det var naturligtvis Christophes fel alltsammans.  Och han bad inte ens om ursäkt. 

Nu hade jag tänkt att vi skulle ha lite karaoke allihopa. De hetero bland männen får finna sig i att bli bögiga, det är förresten Pridevecka. Det gäller att bestämma ett klockslag, varför inte nio och trettio ikväll, då alla klämmer i och sjunger samtidigt (med några sekunders felmarginal med tanke på "de elektroniska rundlarna" som är många på YouTube).
Likriktning utan hyschhysch heter den här övningen.



När vi sjungit igenom den några gånger så att melodi och text sitter, så delar vi upp oss. I nästa etapp sjunger bara herrarna. Innan de sätter igång kan det vara bra om de gör en genustranskribering tyst för sig själva först (ersätter "man" med t.ex girl, babe, kanske ma'am eller - ifall någon vill vara lite vass - "bitch of distinction"). Det gäller för männen att "sjunga sig in i" de nya katastrofvillkoren, d.v.s kvinnor med pengar på fickan som köper glädjeherrar. Det har hänt förut i världshistorien men aldrig tidigare i dagens omfattning då karriärkvinnor köper herdestunder i princip på snabbköpet. Sedan män börjat sitta i transparenta skyltfönster på de statliga bordellerna i Tyskland har det aldrig varit så lätt för kvinnor att välja och vraka, fritt och respektfullt.
Är ni med? Förmynderi utan hyschysch heter den här övningen. Nu herrarna alltså:



Och sen en nostalgitripp för damerna. Den gamla goda tiden, då konkurrensen var stenhård men humöret lika gott för det. Likriktning med hyschhysch kallas den här övningen.



Vi avslutar med en improvisationsövning. Vi har nu lärt oss text och melodi och kan förhålla oss fritt till dem. I nästa etapp har var och en möjlighet att utföra ett solo på valfritt tema (t.ex pengars makt, förhållandet mellan lust och plånbok, klass, kön och etnicitet, privat och politiskt, normer och värderingar, lag och kaos, och så vidare). Det enda ni behöver tänka på är att anpassa er till takten.
Övningen heter Improviserad likriktning.



Är ni med?

Fortsättning i följetongen om nya Ruth Rendell och min allmänt abibliofobiska* läggning: Sprang – ja, sprang, Haruki Murakami hade varit stolt – till Aka City i måndags och frågade om de fått in ”Tigerlily’s Orchids”. Det hade de enligt datorn, men jag lyckades inte hitta något ex. Computer says yes, shop says no, för att få in lite ”Little Britain”-konnotationer här. Lite senare samma dag mailade English Bookshop, aka mina riddare i nöden, och berättade att ”Tigerlily’s Orchids” anlänt från Kent och packats upp. Sprang (!) dit efter jobbet på tisdagen och köpte mig ett ex. Inga fotbollslag i sikte, däremot visade jag återigen upp min patologiska oförmåga att köpa endast en bok.  ”Still Alice” av Lisa Genova, en kritikerrosad roman om Alzheimers som jag gått och kastat blyga blickar på ett bra tag, fick också följa med hem. Det var nära att jag även adopterade ”Girl in the Woods” av Jennifer McMahon (collegestudenter i en stuga i Vermonts skogar, något går snett, tio år senare…) men jag lade helt okarakteristiskt band på mig själv och beslutade att det får bli augusti månads bokköp istället. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut… tills recensionen kommer, vill säga. Lite fint att den personliga, kvalitetstänkande lilla kvartersbokhandeln vann över den stora bokhandelskedjan. ”You Got Mail”-vibbar!

*Abibliophobia: ”The morbid fear of running out of books to read”. Kan slå till lite varstans, till exempel i sommarstugan med mil och åter mil till närmaste bokhandel/bibliotek. Jag är inte nödbedd – förutom ”Tigerlily’s Orchids” och ”Still Alice” får Ann Cleeves ”Svart som natten” följa med till stugan. Väl där väntar en riktigt imponerande Maria Lang-samling plus en Barbara Vine jag är lite sugen på att läsa om. Borde räcka för att hålla även en galopperande abibliofob som undertecknad symptomfri fram till söndag.

Åååh, peppen och lyckan när jag igår kom på nästa ultimata bokprojekt: Tage Erlanders dagböcker! Det är så perfekt att det nästan inte går att beskriva.

Jag halvlåg i en solstol hemma hos Daniels pappa i Mom, min käre man hade hämtat en liten mellanöl till mig, solen sken lite halvljummet och jag sysselsatte mig med del ett av Kjell Östbergs Palmebiografi ”I takt med tiden” (1927-1969) där det allt oftare började hänvisas och citeras till och ur Erlanders dagböcker. Och då insåg jag att det är självklart att de skall införskaffas och läsas och sedan skänkas till den lille plutten, som faktiskt, ja faktiskt, är döpt efter just Tage Erlander.

Eller åtminstone var det via Erlander vi fick upp ögonen för namnet. Det har jag faktiskt skrivit om här på bokhora den 11 november förra året. För självklart var litteraturen och det skrivande ordet inblandat på något vis.

Det blir nästan som Stora Johs Knausgårdsprojekt det här, fast jag misstänker lite färre påhejare borta på min kant…

Och nu vaknade just den lille Tage, snurr snurr och så börjar krypförsöken. Gotta go!

I går kväll, efter ett misslyckat restaurangbesök, tog jag ett djupt andetag och satte på Precious igen. Och det var en bra film. Mycket bra till och med. Jag var tvungen att sova ihopkrupen till halv storlek i fyraåringens tältsäng med näsan i hennes nacke och handen i golvet för att inte ramla ur. För att kunna somna. Men det fick det vara värt. Dotterns nacke luktar väldigt gott. 

Karen Faye var från början mannekäng, men tröttnade snart och upptäckte att det var roligare och mer kreativt att vara sminkös. Hon träffade Michael Jackson när det skulle tas bilder för Thrilleralbumet. Båda var unga och vackra, på den tiden var han fortfarande mörkhyad (det var precis innan hans hudsjukdom började ta över) och han skulle fotograferas i vit kostym och tillsammans med en liten tigerunge.

Karen drog ner jeansen och visade att hon hade tigermönstrade trosor, till Michaels förfäran, men det blev början till en livslång och mycket kramig vänskap. Då och då undrade pressen om de var ett par, som nedan, när de gjorde videon till Bad. Det var iskallt nere i tunnelbanorna där filmen spelades in, och Karen öppnade kappan och värmde Michael. I artikeln beskrivs hur Michael tycker hon är rolig, snäll och ömsint.

De var troligen aldrig ett par. Michael ska en gång ha frågat om hon ville gifta sig med honom, och hon svarade:

– Michael, du behöver inte gifta dig med mig. Jag kommer alltid att finnas i ditt liv. Jag kommer att ha min egen man och mina egna barn, och jag kommer alltid att finnas i ditt liv.

Slutet av 90-talet, kanske 1997. Karen och Michael äter lunch.

Så var det Ghost, som gjordes 1996 och tog sex veckor att spela in. Den handlar om hur en bigott och inskränkt, medelålders vit borgmästare leder en rätt ovillig befolkning för att jaga en "weirdo" (Michael själv) ut ur stan. Det som här fortfarande spökar i Michaels huvud är klart och tydligt övergreppsanklagelserna 1993 och distriktåklagaren Tom Sneddons vendetta. Borgmästaren i filmen är förmodligen Tom Sneddon, eller en konglomerat av denna världens alla bigotta "old white guys". Gänget som kommer mot särlingens spökslott med facklor kunde lika gärna vara en lynchmobb.

Det är fascinerande att se Michael Jackson utklädd till denna rigida person ("som aldrig kan de det vackra i människor") och höra honom fräsa "weirdo.. det finns ingen plats här för sådana som du... du förstör barnen .. freaky boy" åt sig själv. "Boy" har rasistiska implikationer. Det är märkligt och sorgligt nu att se Michael förvandlas till troll och till dansande skelett – tekniken var ny då – och att se honom sjunka till marken medan hans ansikte, som ju i verkligheten var rätt sönderopererat, faller i bitar.

Men det finns också några häftiga danser och det är lite kul att se borgmästaren intas av Michaels ande och börja dansa, dock med något mindre elegans. Michael tyckte om att klä ut sig till borgmästaren, han njöt av att vara en helt annan rollkaraktär. Det hade blivit ännu intressantare om han dessutom använt sin naturliga röst. Den låg inte bara lägre än den vi är vana vid, den låg ordenligt lågt och var whiskyhes och raspig. Jag tycker han borde ha tagit chansen, hade han gjort det hade det blivit sensation, men han ville kanske bevara någonting privat.

Här är en "The making of Ghost"- videos. Med norsk text.

Jag måste säga att jag är inte så förtjust i Ghost. Den är lång som sju svåra år med massor av upprepningar, och man är inte riktigt bekant med den ilskna Michael som ska skrämmas. Ilskan kom bättre fram i Scream med systern Janet. Men här är i alla fall första delen, klicka er vidare om ni vill se mer.

Som vi vet vann Sneddon i verkligheten - inte i rättegången med sitt bedrövliga åtal, men i verkligheten. Michael Jackson knäcktes och dog fyra år senare. Och någon månad efter hans död stod Karen Faye i bårhuset tillsammans med två av hans skräddare, omgivna av formalinångor, och skulle göra honom fin för hans begravning, eftersom barnen skulle se honom. När de var klara hade personalen gått och de fick lyfta över honom i kistan på egen hand. Det finns ingen handske i kistan, berättade de när de talade om det här, eftersom Michael förband den enbart med numret Billie Jean.

Jag skrev inte om Michael Jackson på årsdagen av hans död den 25 juni, eftersom jag redan skrivit så mycket. Men jag är fortfarande ledsen och förbannad och djupt tagen av den. Han var inte färdig, vi väntade på honom antingen vi visste det eller ej när han for runt planlöst mellan Bahrain och Irland och gud vet var efter att ha friats i rättegången. (Bahrain...? minns jag att jag tänkte. Vad ska han där att göra? och jag minns att jag blev vagt orolig, fast jag såvitt jag visste då inte var speciellt intresserad av honom.)

Det är som om ett barn har dött, och det kanske också är precis vad som hände. Om han i själva verket var en tolvåring som försökte orientera sig ensam i denna värld är det skakande, och samtidigt beundransvärt hur bra han klarade det.

Karen Faye stack ut huvudet när hon försökte få AEG, den mycket mäktiga ledningen för de kommande konserterna att inse att Michael Jackson inte var i form att genomföra dem, och efter hans död när hon kritiserade dem öppet. Hon är sminkös och behöver jobba. Men sanningen var att Michael inte tog sig genom en enda sång utan avbrott på repetitionerna, utom ett par ballader. Så hon jobbar vidare, och hon twittrar lite och har en blogg.

Och vad händer just nu?

Sju av de läkare som försåg Michael med droger går fria från åtal, en har lämnats vidare till någon sorts läkarpanel. Läkaren som dödade Michael har just semester i Florida med en kvinna och ett av sina många barn. Han är pank, var han får pengar ifrån är oklart. "Vännen" dermatologen Arnie Klein som erkänt att han gav Michael det morfinliknande preparatet demorol, utförde 179 ingrepp på honom under våren före hans död - och tillät sin "verkställande direktör" att kladda på den halvdrogade patienten på mottagningen, varpå han berättade det för hela världen via en svallersajt - har anlitats av regeringsorganet FDA som expert. Mamma Jackson har tillsammans med några skumma individer gett ut en bok om sin son, den säljs endast online. Brodern Randy skriver sorgsna tweets.

Och Bryn i Sverige ska nu vakna till och göra något helt annat.

Comments

Nu kan du lyssna på Sommardöden som sommarradioteater på Sveriges radio. Malin Fors? Hon spelas av Saga Gärde. Sommardöden sänds i fyra delar i juli och augusti. På sr.se kan du lyssna på alla delarna efter hand som de sänts.