forfattarbloggar

Vichy Stress Resist Anti-Perspirant 72 Hr Anti-Perspirant Treatment, 119 kr/50 ml. Sommarens bästa nyhet är Vichy Stress Resist Anti-Perspirant 72 Hr Anti-Perspirant Treatment som är den bästa

Great! Today there's a review of Midwinter Sacrifice in my favorite winter read, Bangkok Post: "The dead speak"

Här skulle jag visa en bild på ett fint läppstift från Oriflame. Tyvärr har jag inte fått läppstiftet så jag kan inte ta en bild och visa. Och på Oriflames egen bildbank är det så stökigt att jag inte

När jag åkte till Korsika för ett år sedan hade jag med mig Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som läsning. Jag tyckte den var ganska spännande, en bra svensk fantasyroman, men kanske levde den inte riktigt upp till mina förväntningar. I år köpte jag fortsättningen, Eld. Oj vilken roman. Jag förbannar min snabbläsningsförmåga för jag kunde inte släppa boken utan läste oavbrutet i den tills den tog slut när vi just landat på Arlanda.  Jag tänker inte recensera eller skriva mer än: Läs den! Den är så tät och spännande att den håller mig fängslad som i en av de cirklar boken beskriver. Porträtten av de unga häxorna fördjupas och det är helt enkelt suveränt kittlande bra. Cirkeln nominerades till Augustpriset med motiveringen: "Över det nedmonterade brukssamhällets helvetesgap för tonårshäxorna en motvillig kamp mot ondskan. Med hatkärlek till bysamhället, lojalitet med huvudpersonerna och stor lust för genren skapar författarna en egen mytologi ur ett myller av referenser." Så bra är den att jag redan ser fram emot nästa års resa till Korsika med den tredje boken om häxorna i Englefors.

Nu har jag landat hemma och befinner mig inte längre i Calvi på Ile de Beauté, skönhetens ö, som Korsika kallas. Alla oavslutade saker jag förträngde, alla räkningar och tråkigheter faller över mig. Men också roliga saker som att träffa familjen och äta korsikanska ostar och korvar som vi ska göra idag. Men jag skulle inte ha något emot att snart åka tillbaka till lugnet, ljuset, havet, färgerna. Får väl hålla utkik efter sista minuten från Langley och villiga reskompisar!

Den senaste månaden har jag sett två filmatiseringar av romaner, typ, och båda har varit riktigt bra.

På bio: ”A royal affair”, som är nästan”Livläkarens besök” fast ändå inte pga filmrättigheter. PO Enquists roman har köpts av ett annat filmbolag, så i det här manuset har man fokuserat på andra historiska källor / skrifter, och det är drottningen Caroline Matilde som är ”berättarrösten”. Vi läser den här romanen på skolan, så vi var och såg med två klasser. Alla var rätt nöjda. Ett par väldigt bra scener som jag gärna sett var strukna, givetvis, eftersom källan var en annan. Men så är det ju alltid, även om det skulle utgå från en bok. Några elever tyckte också tyckte att Mads Mikkelsen som Struensee var lite väl manlig och macho. Jag är kluven till det klagomålet. Å ena sidan, ja. Å andra sidan, Mads Mikkelsen! Jag har aldrig några problem med honom, hur macho han än är. Alicia Vikander som Caroline Matilde var också toppen i den här.

På dvd: ”Huvudjägarna” efter Jo Nesbös roman. Hann aldrig vara med när den gick på bio, men nu finns den på dvd. Jag gillade boken när den kom, och skrev i recensionen att den skulle funka utmärkt som film. Sant! Snabb och bra action, och bra producerat överlag. En liten trivia, läste på omslaget att det är folket bakom ”Millennium”-filmerna som gjort den. När Roger Browns fru ligger i soffan och kollar på en film i en scen, så tror jag att det är någon ”Millennium”-film hon ser? Tyckte jag hörde Annika Hallins röst? Jess har också läst och sett och fick precis samma intryck som mig = riktigt bra.

Studsmattan kan vara vår bästa investering någonsin. Den inhandlades till en billig peng på Överskottsbolaget, om jag minns rätt, och sattes ihop med sakkunnig hjälp av våra vänner Nettan och Brandmans-Kenneth. Ska det vara säkert, så ska en brandman tillkallas, det är min livsfilosofi. För det får ju inte bli, som Pettsson look-alike-grannen Monke muttrade: ”Studsmattor är bra. Om de inte står på en bergsklippa och saknar skyddsnät. En sådan såg jag i går. Där undrar man ju hur föräldrarna tänkte. Om de tänkte alls.”

Barnen har hoppat från morgon och till kväll när vi är på landet, utom förra sommaren, när Movitz spetsade foten på en träplanka och inte kunde hoppa eller gå på foten på en hel sommar. Det var ett elände. Men glädjen har varit desto större i år, när han faktiskt kan hoppa! Det är slagsmål om att få hoppa och när de studsar upp och ner så gör de inte bara konster och skutt, de har dessutom små rollekar och spelar upp hela teaterpjäser. Rätt fascinerande om man sitter och lyssnar. Men allra gladast blir de om någon vuxen hoppar med dem. ”Då kommer jag så högt upp!”, som Movitz glatt hojtar i höjd med trädtopparna. Så den här sommaren har vi lovat att hoppa massor med dem. För experimentets skull – och för att man får starka ben.

KOSTNAD: Runt 2000 kronor.

BETYG: Gunnar: 5. ”Det är ju roligt att man kan spräcka brallorna för att man gör en kullerbytta – och inte för att man har ätit för mycket!” Hillevi: 4,5. ”Härligt, och roligt – men jag får lite yrsel efter ett tag. Det är väl åldern.” Elliot: Miljoner! Man får ju inte hoppa inomhus. Det är roligast när man hoppar med en vuxen – för då flyger man!” Movitz: Miljarders. ”Att man hoppar liksom och gör krokar i nätet och att man krockar med varandra. Elliot tycker också det är roligt! Jag önskar att hela världen var en studsmatta!” Lykke: Fyra! ”Jag vill också hoppa studsmatta! Nuuuuu!”

I dag var det dags för Stockholms Brantaste, en ny tävling med tre grymma uppförsbackar i Hammarbybacken. ”Hur svårt kan det vara?”, liksom. Svar: Svårt. Jättesvårt. Bisarrt svårt. Förmodligen det svåraste lopp jag har sprungit. Hade maxpuls på 184 större delen av loppet och bara det säger en hel del. Men somliga tyckte det var för enkelt att springa själv, som killen som sprang med barnvagn (!), med ett litet barn i. Herrejösses. I andra uppförsbacken fastnade dock hela ekipaget och i sann NMT-anda så stannade jag såklart och hjälpte till att knuffa upp vagnen ur gropen och ge lite glada tillrop på den fortsatta vägen. Klart man hjälper en kompis!

Foto: Miranda Kvist

Ett litet men tappert NMT-gäng startade tillsammans och väntade på varandra i mål. Sällan har målgångsdrickan smakat bättre. Tack Jörgen för briljant uppvärmning, pepp och hejarrop. Tack resten av NMT-gänget för att ni alltid står på absolut rätt ställe och hejar.

En gång skrev jag ett kåseri om underhållningsvärdet i att ständigt läsa lite fel. Man får helt nya insikter, och helt nya bilder i huvudet.

I en seriös kryddbeskrivning, till exempel, tyckte jag det stod att ingefära är roten av en pilsk liljeväxt. En pilsk liljeväxt...? Innan jag hann hejda mig, hade jag mödosamt försökt se för mig denna trånande liljeväxt in action, så att säga, och det var inte lätt.

Verkligheten blir klart roligare på det här sättet, fast kanske inte när man läser manualer till "hur man bygger Essingeleden", "höghuskonstruktion för nybörjaren i fem lätta steg!", eller "så opererar du lättast bort blindtarmen på sig själv." (OK, blindtarmens maskformiga bihang.) Då är det bra om man läser rätt.

Och nu hände det igen. En vän skrev att hon ska pussa en pudel i en vecka, och jag hann tänka att det är beundransvärt vad man kan orka med om man riktigt gillar djur, men när ska hon hämta andan och får hon någon mat i sig? innan jag tittade efter igen och såg att hon ska PASSA pudeln i en vecka. Det var ju lite enklare, förstås.

Och nyss tittade jag in på Lottens blogg, som lämpligt nog heter lotten.se, men i mina ögon hette den plötsligt kotletten.se. Och Lotten som inte ens ser ut som en kotlett! Det blev en förvirrad sekund där.

Fast ibland är man ju lite ursäktad om man inte ser saker man borde. Häromdagen hälsade jag ju på Franco i trädgården vid Karlberg, och han berättade entusiastiskt att han fått ett växthus! Kom och titta! Och han gick före fram till sin kolonilott, och jag spanade och spanade efter ett växthus. Men nej, där fanns bara träd och inhägnader och blommor och pinnar.

–Var är växthuset? frågade jag. –Men SER du inte? sa Franco och pekade och hade sig. –Växthuset!

Nu började det kännas direkt konstigt. Ovanför oss och hela trädgården fanns bara bar himmel. Jag försökte TÄNKA dit ett växthus med glas på alla sidor och tak och en liten dörr, men det funkade inte.

Så var vi framme. Franco pekade igen. –Där är det ju!

Och där var det, minsann! Mitt på lottens bara jord fanns, prydligt uppställd, en liten, liten, cirka tio centimeter hög och trettiofem centimeter lång plastlåda med lock. Stor som två tegelstenar, alltså. Det var Växthuset.

Jag började fnittra. Och ångrade att jag inte filmat alltihop, med en slutlig inzooming på den stolta lilla lådan.

Men där inne växer i alla fall fina saker och ting som sedan ska ut på friland. Så det så!

Comments

Det bästa med Bokhora är när man får recensionsböcker man själv inte beställt,  men vars omslag när man packar upp paketet talar till en. Annars hade jag nog inte hittat ”Själamakerskan”.

”Själamakerskan” utspelar sig på Sardinien och handlar om Maria, yngst av fyra syskon, som blir bortadopterad till en äldre kvinna. Den äldre kvinnan är en s.k. Accabadora (en kvinna som utför en äldre form av dödshjälp för att låta själen släppa kroppen…). Det är dock inte Maria medveten om, utan hon tror att hennes adoptivmamma enbart är sömmerska.

Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, den är inte ens 200 sidor lång men ändå innehåller den mer än många tjocka romaner.  Marias som är så van vid att inte få någon uppmärksamhet och kärlek som så enkelt ändå kan tänka sig att flytta hem till sin nya mor. Jag kan inte annat än att tycka så enormt mycket om henne. Det är först i slutet som jag funderar lite över varför hon agerar som hon gör, trots att hon till slut gör som jag önskar att hon ska göra…

Även Tzia Bonaria, Marias adoptivmor och Accabadoran, är någon som fascinerar mig avsevärt och som jag dock hade önskat fått veta ännu mer om.

Lite intressant är att först så trodde jag  att bokens händelser utspelade sig i början av 1900-talet, men efter ett tag insåg jag att den nog utspelade sig på 50-60-talet ungefär och när jag läst mer om boken har jag förstått att det är då som den utspelar sig. Dock har jag ändå känslan att tiden står rätt stilla på Sardinien… jag var där för ca tio år sedan och då kändes det som att hamna på 50-talet. (Kommer aldrig glömma när jag, iklädd kortkort, mötte en Madonna-procession på en landsväg. Kvinnornas blickar ville döda mig och männens blickar klädde av mig. Det var något av det obehagligaste jag varit med om och varken förr eller senare har jag känt mig så blond och blåögd… )

Från i onsdags testar jag ett nytt märke: Peter Thomas Roth. Jag har känslig blandhy som med åren blivit yttorr. Jag har acne vid mens, om jag äter socker eller om smutsiga fingrar/smutsig telefon

Jag tycker att det kunde bli lite större skillnad mellan s och m. Löfvens uttalande om vapenexport till Saudiarabien är så likt Reinfeldts att det skulle krävas mikroskop för att upptäcka nyanserna. Rättare sagt, det finns faktiskt ingen skillnad. Jag kommer att göra som vanligt inför nästa val: blindtestet. Traggla mig igenom sakfrågorna i ett eller ett par tidningars test. Det var ett tag sen det var en bild på den här, så...

När jag gick in i en bokhandel häromdan och de hörde att jag var svenska kom en lång uppräkning av svenska deckarförfattare kända i Frankrike. "Vi undrar över ert land!" Den vänliga kvinnan i affären ville prata. "Man kan tro att det händer många hemska saker där och att det verkligen är ett farligt och kriminellt land?" Vi kom fram till att det kanske är motsatsen, i lugnet föds ämnen till skräck som sedan kan bli deckare. Är våldet mer närvarande kanske det inte blir så många kriminalromaner av det slag vi har i Sverige? Jag vet inte men funderar på saken. Lustigt är det att Sverige får ett rykte om sig som hemskheternas hemvist!  Förr i tiden när jag var i Frankrike letade jag förgäves nyheter om Sverige i tidningarna, sedan några år tillbaka har det vänt och nu läser jag ofta om vårt lilla land. Gårdagens artiklar på stranden: En lång genomarbetad artikel om svenska genusdagis där man försöker öppna möjligheterna för alla och inte fokuserar på vilket kön barnen har. Det var ett roligt reportage där också lanseringen av begreppet "hen" var med. Nästa svenska nyhet var att  Henning Mankells senast översatta bok  lovordades.

cirka 30 st

100 g dadlar utan kärnor 2 msk kakao 1/2 dl havregryn 2 msk vatten (eller starkt kaffe om man gör till vuxna) 2 msk kokosolja (fin, ex extra virgin) Kokosflingor att rulla bollarna i.

Kör allt i en matberedare tills det blir en lagom fin smet. Rulla bollarna i kokosflingor. Ställ gärna i kylen en stund så de blir fasta och fina. Klart!

Alla som känner mig vet att jag håller på att bryta ihop när det närmar sig kalas. Kanske för att jag är så dålig på det. Jag har aldrig varit riktigt bra på att laga mat, och aldrig gjort en tårta i hela mitt liv. Och är, ärligt talat, inte särskilt intresserad av att göra cupcakes och allt som andra supermammor verkar vara så haj på. Inte heller lekar tycker jag är särskilt roligt. Över huvud taget har detta, med att underhålla barn, aldrig varit min bästa gren. Dessutom så laddar jag födelsedagar med alldeles för mycket höga förväntningar – och sockerchocker. För i brist på egna bakverk brukar vi länsa kakhyllorna, glassboxarna och tårtfaten på Ica. För TÄNK om något barn inte gillar chokladtårta. Eller TÄNK om någon inte gillar sylt i kakorna. Eller TÄNK om någon skulle tycka det var fel godis i fiskdammspåsarna. Jag brukar ligga med en papperspåse över munnen och hyperventilera innan kalasen och tänka ut alla möjliga katastrofscenarier. Men lite så här i backspegeln så har de allra flesta småkatastrofer handlat om: 1. att barnen inte har velat sitta ner vid bordet, utan gapar och skriker och hoppar upp och ner. 2. att barnen blir ännu mer uppe i varv av alla sockerchockerna – och 3. att lägenheten varit för trång för tolv barn och åtta vuxna där alla uppför sig som om de överdoserat speed.

Så när Lykke skulle ha 4-årskalas så tänkte jag att vi gör tvärtom i år! Låter ungarna underhålla sig själva och sätter rörelsen i centrum. För vilka ungar vill egentligen sitta ned vid ett bord och uppföra sig? Knappast ett gäng fyraåringar i alla fall. Vi kör tårtan så fort de kommer – och bara en tårta, inget annat, i övrigt frukt. Sedan rör vi på oss. Hela tiden. Alltså behövdes ett sportigt kalas. Men vilken sport passar 4-åringar, 6-åringar och 9-åringar och gärna föräldrar också och är utomhus? Hm. Jo, minigolf! Det passar hela familjen. Och vi gjorde det så litet vi kunde, bjöd in tre familjer, med barn i ungefär samma åldrar som våra barn. Eftersom Lykke så innerligt hade önskat ett Hallo Kitty-tema gjorde jag mitt livs första tårta. En vanlig choklad-köpe-tårta från Ica underst (säkert kort). Ovanpå detta tog jag ett rosa marsipantäcke och ovanpå det gjorde jag en Hello Kitty-figur med färdiga rosor som hårband. Till ögon och näsa hade jag chokladprickar. Och morrhåren var chokladsås. Det var en 12-bitars tårta, men den räckte faktiskt till 9 barn och 7 vuxna! Gunnar hade köpt två kanelbullar, utifall att någon inte ville ha tårta. Han gömde undan den lite – och bara en halv av dem gick åt. Jag hade också bett en av mammorna, Christina, att ta med sig en låda med nyttiga chokladbollar, gjorda på dadlar, som barnen fullkomligt älskade. High five på den! Och saften var Fun Light, den utan socker.

Så barnen kom, sjöng ja må han leva, happy birthday och även den kinesiska varianten. De är ju sådana, våra ungar. Sedan var det snabbt in med en liten bit tårta och sedan slussade Gunnar ut barnen två och två på golfbanan. Marcus, en pappa fick i uppgift att hålla i protokollen. Två föräldrar, Zandra och Tommy, utmanade varandra och gick igång som sjutton och tjoade över hela nejden när det var hole-in-one. Lykke och hennes jämnåriga spelade ett tag och lekte sedan lite allt möjligt på banan. Mamma, pappa, barn och att de hade affär, plockade blommor och hittade de en igelkott som de matade med äpple.

Alla barn hade roligt och alla lekte i sitt eget tempo. Solen strålade och de föräldrar som för ögonblicket fick en liten ledig stund över kom och satte sig och snackade en stund över en kopp kaffe under parasollet.

Väldigt trevligt och avslappnat.

Jag tror det var första kalaset någonsin som jag verkligen njöt av. Och när alla hade spelat klart de femton hålen, så fick de varsin fiskdammspåse – utan godis. I stället fick den en doftpenna, ett block och en rolig boll. Plus ett litet paket russin. ”Woooow!, sa ungarna och Gunnar och jag gjorde high-five igen.

Åh, när jag såg att Lotta Kühlhorn skulle komma med en bok om mönster blev jag eld och lågor, då jag i många år varit ett stort fan, särskilt av hennes bokomslag. Och inte blev jag besviken när boken dök upp i lådan.

”Rapport! En bok om att göra mönster” är självklart vackert formgiven. Men det är inte bara det som gör den till en underbar bok, det är alla små historier om hennes mönster, t.ex. hur ett gult och svart rutmönster kan bestå i hur många män- respektive kvinnor som förekommer på kultursidorna eller hur ett randigt mönster har ränder vars bredd och färg motsvara träningstid resp. kalorifördelning och blodtrycksmedicin. Så galet härligt.

 

Dessutom avslutas boken med  tio riktigt bra instruktioner för projekt som man kan göra själv. Typ: göra sitt egna mönster på brickor, disktrasor, kläder, omslagspapper eller måla mönster på möbler eller direkt på väggen. Min kreativa ådra börjar pumpa och jag har sällan känt mig så inspirerad till att börja skapa. Just nu är jag mest sugen på att göra ett mönster som jag kan trycka på tyg.

 

Stieg Larsson-vandringarna i Stockholm är ett begrepp, och nu börjar det gå Harry Hole-vandringar i Oslo (efter Jo Nesbös böcker). Vilken litterär vandring, bok eller författare, skulle du vilja göra?

Jessica Jag sysselsätter mig lite för tillfället med att promenera runt i mina egna kvarter och tänker på Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad.

 

Johanna K Jag skulle kunna haka på The Oskar Schell experience – en vandring i Oskar Schells fotspår i New York. Om den nu fanns.

 

Johanna L Jag skulle vilja gå en”Vinylprinsessan”-vandring i Berkely, Californien. Sen vill jag följa ”The Disenchantments” turnéplan som också är i Cali.

 

Johanna Ö xx

 

 

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Det är 26 år sedan härdsmältan inträffade i kärnkraftverket i ukrainska Tjernobyl (fortfarande ett avstängt område), men radioaktiviteten i norska Jotunheimen är fortfarande långt över gränsen för matproduktion.

Jotunheimen är ett fjällområde i södra Norge med stora renflockar.

Varför, har man ingen aning om. Halveringstiden för Cesium 134 ska vara två år, det vill säga efter två år har halterna gått ner med 50%, efter ytterligare två år till 50% av det värdet, och så vidare.

Personalen på Statens Strålevern i Norge (där heter det fortfarande strålskydd, medan vårt motsvarande institut har bytt namn till strålsäkerhet eftersom all svensk strålning givetvis är säker) är förbluffad. Nu ska de mäta på fler ställen i sommar.

Just nu finns ingen kärnkraft alls i gång i Japan. De försöker fundera ut hur de ska klara fortsättningen utan att istället bränna nersmutsande mängder kol och olja. En brainstorming man borde ha haft för mycket, mycket länge sedan, både där och här. Under tiden kan arealer av landet inte användas för odling eller uppfödning av djur, och risken tycks vara att det förblir så för mycket långt tid framåt.

Hur ser värdena egentligen ut i Sverige? Här stod korna inne en sommar efter Tjernobylkatastrofen, sedan släpptes de ut igen. Till vad?

Comments

Varför i fridens namn skulle Kålle,  den man som lett ABF in i den stora tystnaden, som varit så stum i all debatt - och som var så frånvarande i de konflikter på förbundet som ännu smärtar mig att tänka på - varför skulle han bli den ordförande LO skulle satsa på?  Jag kan bara inte förstå det. När någon framställs i media som snäll och jovialisk finns kanske en baksida, till exempel rädsla för konflikter och oförmåga att ta tag i svåra situationer. Det tänker jag på när jag med stigande häpnad sett att man lanserar Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle som LO-ordförande. Dels ogillar jag att två metallare ska leda arbetarrörelsen, det räcker med Stefan Löfven från Metall. Dels har jag arbetat på ABFs förbundsexpedition som chefredaktör för Fönstret  med Kålle som ordförande i flera år och det var inte muntert. Det var svåra personalkonflikter och var fanns ordföranden? På Metall, utan kontakt, onåbar, i stället för att vara den samlande kraften på förbundet där han var ordförande. Människor blev ganska brutalt sparkade, Kålle syntes inte till, han skickade fram springpojkarna. Jag slutade efter många år på ABF, Kålle kom inte ens och sa tack och hej. Är det någon som vet vad Kålle tycker i en enda kulturpolitisk fråga? Nej på förbundsnivån är det  tyst och fegt och märkligt konturlöst. ABF har inte funnits i debatten sedan Bengt Göransson var ordförande, det var länge sedan. ABF lokalt, ja där händer det något. Centralt är det som en stor våt hand ligger över debatten. Så blir det med en konflikträdd ordförande, tror jag. Uppenbarligen pågår debatt om detta, det kan man läsa i LO:s Arbetet. Vad som händer får vi se om en vecka.