forfattarbloggar

Jag måste säga att jag är en person som har lätt för att oroa mig. Min fantasi drar iväg med mig när jag föreställer mig allt som kan hända. Jag vet att oron är en dörr jag inte får öppna i mitt vanliga liv. Jag är hypokondrisk, jag är alltid så rädd att något ska hända mina när och kära. Det är en slags ångest som följer mig och som jag på olika sätt försöker kontrollera. Det märkliga är förresten att jag ofta får höra att andra upplever mig som en mycket lugn människa. Så läste jag bloggvännen Peter Fowelins uppdatering på Facebook häromdagen, en vän hade gett honom rådet:

Sluta oroa dig ... Det ordnar sig aldrig

Man skulle kunna tänka att det är ett råd som skulle kunna få en orolig människa som jag att oroa mig ännu mer. Men det märkliga är att jag fylldes av frid när jag läste det.  Det hade precis den lugnande effekt på mig som den kanske också hade på Peter? Jag menar, varför oroa sig när det ändå aldrig ordnar sig. Hur tänker du? Blir du stressad av den meningen eller blir du - som jag - mera fridfull? I alla fall för en stund.

"Kim M Kimselius är en författarinna som har skrivit otroligt många böcker ... Hon är aldrig snål med bra tips, uppmuntrande ord och spännande skildringar av livet i allmänhet. En fin människa rakt igenom som förtjänar uppskattning!" så motiverar Trillingnöten att hon ger Kim Kimselius en Liebster-utmärkelse. Kim skickar utmärkelsen vidare till mig bland andra. Hon vill muntra upp mig, tror jag, efter en massa tryckeritrubbel som förmörkat min himmel tillfälligt. Det fungerade riktigt uppiggande! Tack snälla Kim, alltid så omtänksam och snäll! Hon motiverar så här: Till Eva Swedenmarks Värld vars blogginlägg alltid gör mig glad och nöjd med livet. Eva delar med sig av både smått och stort och får mig att må bra. Kim, jag skulle kunna säga detsamma om din blogg, en varm kram tillbaka till dig. Vad viktigt det är med uppmuntran, det gör så gott i själen att bli sedd, i synnerhet när något man bekymrar en. Jag fick dessutom inte bara uppmuntran från Kim utan också ett mail med goda råd. Jag tror verkligen på snällhet!

"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig." I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder. För det är ju det där med kroppen. Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar. Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt. Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå. Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande? De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa. Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött. Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken. Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor. Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har. Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa. ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.

Idag spelar jag  First Aid Kit, det är fint. Jag är lite besatt av låten The Lion´s roar. Lyssna!!! Samtidigt städar jag garderober och lägger allt i färgsorterade högar. Det får mig att känna mig så ordentlig (vilket jag inte är). Däremellan tar jag en tur till köksbordet och rensar i kvittohögar och bokföringsanarki. Känner mig riktigt duktig. Allt detta bara för att vi äntligen masade oss iväg till gymmet i morse, Ellen och jag. Märkligt hur man så intensivt kan undvika något som gör en så glad, pigg och kanske till och med vacker? Nu ska jag iväg och träffa barn- ungdomsboksförfattare på BUS Årsmöte,

Ovanligt alltså som när man väljer en ny genre, eller hittar en författare från ett nytt land, eller går på något man inte alls tror att man ska gilla?

Jessica Jag har faktiskt läst en hög med böcker översatta till svenska även fast de i original är skrivna på engelska. Jag brukar aldrig nästan göra det, men det har varit lite skönt att läsa på svenska då min lästid har varit begränsad.

Johanna K Dels har jag läst en BOATS, trots att jag trodde att det var slut mellan mig och sådana, dels har jag läst en Harlequinroman som faktiskt inte var så tokig.

 

 

Johanna L Läste norska serieromanen ”Fallteknikk”, Brage-vinnare i barn&ungdomsklassen. Det var ovanligt för mig med serier.

 

Johanna Ö ingenting tyvärr. Jag har haft sådan liten läsro att jag nästan uteslutande gått på säkra kort för att inte förstöra något redan bräckligt.

 

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Proffsföning. Vad? New York-fönbaren Blows hårprodukter Blowpro lanserades i Sverige. Var? Skräniga källaren på hårsalongen Corinne & Friends. Vad serverades? Eleganta bakverk, fina mackor och annat

Jag skriver just nu på en ny matbok. Den förra, Food Noir, består av en samling reportage publicerade i framför allt Gourmet. Det är alltid intressant att gå tillbaka och läsa de gamla reportagen. Bland annat Baskisk glöd, om restaurangen Etxebarri i den lilla baskiska byn Axpe, som jag var första svenska journalist att skriva om för snart tio år sedan. Reportaget har fått flera av våra främsta kockar att hämta inspiration i Victor Arguinzoniz speciella vedugnsgastronomi. Nedan är ett citat. Reportaget i sin helhet hittar du här. "Victor berättar att kol från olika träslag passar bättre eller sämre till olika råvaror. Till exempel föredrar han hårda träslag som ek och vinstockar till kött och vilt. De träslagens kraftiga aromer, både från röken och värmen, lyfter fram köttets smaker. Till chuleta och andra styckningsdetaljer av nöt är ekens stubbe bäst. Mjukare träslag som oliv, apelsin och citron passar bättre till skaldjur och fisk, lyfter fram de mildare, på ett sätt mer finlemmade smakerna hos dessa råvaror. Victor gör också skillnad på glödens intensitet och själva bäddens storlek. Bacalao präglas på en liten bädd svagt glödande kol, helst av apelsinträ. En fastare fisk som kummel blir bäst över en stor bädd med stark glöd. Sedan är det spörsmålen om avstånd till glödbädden i olika stadier av tillagning för olika råvaror. Om fiskars, fåglars och köttstyckens vikt. När man ser Victor arbeta vid glödbäddarna inser man att det är en kunskap som sitter i ryggraden och som utövas från minut till minut. Det är inget som låter sig fångas i ett system eller i en text, därtill är glöden och produkterna i sin enkelhet alltför komplexa. Resultatet är verkligen naturligt. Som gäst känner man grillsmaken, men aldrig den specifika smaken av ett särskilt träslag. Snarare är det en upplevelse av att få äta de bästa av råvaror som tillåts spela ut hela sina smakregister. Det påminner på intet vis om en barbecue i Texas där hickorysmaken kan vara dominant och där köttet ofta smakar mer rök än kött."

Roberto Saviano och Lycia Cacho får Palmepriset. Kan ett sådant pris göra någon nytta? Ja, jag tror faktiskt det. Det är inte bara en tapperhetsmedalj utan mening, utan en reell uppmuntran och markering. Att bekämpa de kriminella nätverken är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inför framtiden.

Spännande artikel av Karin Johannisson om det hypnagoga. Jag ska skriva mer om den vid tillfälle. Nöjer mig än så länge med att påminna om några tidigare diskussioner om liknande erfarenheter här i bloggen. http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/you-name-it-ive-had-it.html http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/min-gamla-kines.html http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/en-annorlunda-dokumentar.html Den sista är en påminnelse om André Bretons Nadja, mer än någon annan bok min vägvisare i Neapel. Den som börjar: vem är jag? Jag sover ibland med öppna ögon. En optiker har berättat att jag har micro stains på näthinnan (tror jag det  hette), som man får om man inte blundar när man sover. När jag studerade i Perugia delade jag rum med en tysk studentska, Claudia. En morgon gick hon fram till mig och pratade med mig, i tron att jag var vaken eftersom jag låg och tittade. När jag låg helt orörlig och inte svarade blev hon rädd och skrek eftersom hon trodde att jag var död. Det är viktigt att tillägga att i min vardag, ute i verkligheten när jag samtalar med människor, hallucinerar jag inte, hör inga inre röster och ser inga syner. Min verklighetsuppfattning och perception är då realistiska, fungerar som alla andras. Mellan-dröm-och-vaka-erfarenheterna är avgränsade.

Hjälp! Angående mitt hyllvärmarinlägg från förra månaden har ju snart årets första månad gått och jag har inte läst en enda av mina hyllvärmarutmaningar. Snart sitter jag där i juni och undrar vart tiden har tagit vägen. Jag ska bara avsluta min andra utmaning på H, Harlequinutmaningen (obs! Jag hålls i bok 2), sedan sätter jag igång. Problemet nu är att när jag tittar på listan och funderar på vilken jag ska börja med, är jag sugen på nästan varenda en. Det smartaste borde vara att beta av någon eller några av de jag har börjat läsa i. Förmodligen blir det någon av korthistorierböckerna, ”Det stora huset” eller ”Blinda solrosor” (jag tycker inte att det känns helt klockers att kalla någon av de böckerna för novellsamling – håller ni med mig?).

Hur går det för er med era hyllvärmarutmaningar eller vad ni nu kallar dem?

I put the car in park and looked over at him. He really was beautiful. I know boys aren’t supposed to be, but he was. ”Hazel Grace”, he said, my name new and better in his voice. ”It has been a real pleasure to make your acquaintance.” ”Ditto, mr Waters”, I said. I felt shy looking at him. I could not match the intensity of his waterblue eyes. ”May I see you again?” he asked. There was an endearing nervousness in his voice. I smiled. ”Sure.” ”Tomorrow?” he asked. ”Patience, grasshopper”, I counseled. ”You don’t want to seem overeager.” ”Right, that’s why I said tomorrow”, he said. ”I want to see you again tonight. But I’m willing to wait all night and much of tomorrow.” I rolled my eyes. ”I’m serious”, he said. ”You don’t even know me”, I said. I grabbed the book from the center console. ”How about I call you when I finish this?” ”But you don’t even have my phone number”, he said. ”I strongly suspect you wrote it in the book.” He broke out into that goofy smile. ”And you say we don’t know each other.”

Åh, gissa boken? Gissa, gissa, gissa. Och de läser alltså varandras favoritbok efter att ha träffats första gången (avsnittet ovan). Hur bra?

Jaha. Och när man kommer hem har åttaåringen lärt sig lösa sudoku – med kinesiska tecken! Dagens ungdom, alltså. Själv kan jag inte ens begripa hur man löser sudoku på svenska.

Åttaåringen hade läst ut sin gamla bok och skulle ta med en ny i morse. Att läsa innan morgonsamlingen. Han tog… Bibeln. Sedan funderade han en stund. ”Men är det en kapitelbok, mamma?” ”Oh ja, älskling, det är det. Verkligen.”

PR-chef Maria Johannesson var snygg i mumintrollstygtopp. Gosigt! Vad? Maybelline presenterade vårnyheterna 2012: makeup-serien Fit me!, mascaran Illegal Length Fiber Extensions, läppglansen Popsticks

"Är du Sveriges värsta i slöjd? Var du en sådan som briljerade vid slöjdbänken? Eller gick nålen alltid av i symaskinen eller figursågsbladet i plankan när det blev din tur?" frågar Aftonbladet, apropå att Nordiska museet ställer ut svenska slöjdalster. Gissa. På syslöjden var det bara att sprätta upp en del av nattlinnet, något var fel på något sätt. 15/1 1979 Syslöjdsfröken var alltid tålmodig. "Det där kan ingen människa hjälpa", kunde hon säga när jag kom fram med den senaste härvan (både hon och jag visste att hon ljög, men det hade tagit för lång tid för henne att förklara i detalj vad jag hade gjort för fel). Så medan de flesta andra förfärdigade både en, två och tre kreationer, slogs jag med undertråden och bad bittra böner till sömsmån att den inte skulle krympa från en centimeter till en millimeter på eget bevåg nu igen. Förhäxat. Något bättre på träslöjd. Jag hade lyckats göra emaljörhängen som jag bar när jag var Tallulah, men det var innan man valde mellan sy och trä, för när strömdelningen kom valde jag syslöjd. Det var en eller ett par tjejer som valde trä, inte för att de var genusmedvetna utan för att de tyckte det var kul, och jag tror att en kille var djärv nog att välja syslöjd även om det måste ha varit riskabelt. Men jag var inte tillräckligt bra på träslöjd för att avvika från majoriteten, lite skraj för maskinerna, och tyckte nog att den stillsamma stämningen på syslöjden var rätt avkopplande. Det gör väl inget om man sitter där och sprättar upp lite? Eller så tyckte jag att det var en plåga - dagboksanteckningen är informativ, lakonisk, går att tolka som att jag tog det hela med saktmod likaväl som att det gick mig på nerverna. Men på högre ort uppfattades det som bekymmersamt att jag gjorde mitt bästa utan att det märktes på resultatet. Träslöjdsmajjen (jag har för mig att han kallades för Papp-Helge, visst gjorde han väl det) kom fram till mig på skolgården en gång (på uppdrag av syslöjdsfröken, helt klart var han en torped fastän snäll) och frågade ifall jag inte borde ta och hoppa över till träslöjden istället. Det har jag också skrivit om, men nu får det räcka för idag.

Två av mina favoriter på twitter är böcker.

Den ena är Lars Noréns dagbok. Någon människa, inte Lars Norén själv, publicerar varje dag ett par meningar från dagboken. Jag vet inte om den gås igenom exakt ordagrant från början till slut, men jag tror inte det? Hursomhelst, det är en salig blandning av shopping, ångest, magont, träning, jobb, skilsmässa och kärlek. Och twitter, 140 tecken, är faktiskt ett bra format för Norén. Allt blir så laddat.

Den andra favoriten är David Levithans Lover’s dictionary. Det är ett annorlunda uppslagsverk som kan se ut så här:

camouflage, n.: There are still times at work when I feel I am playing dress-up, and then I come home to you and no longer feel ungenuine

En relationshistoria i form av uppslagsord. Och inte nog med twittret, nu har boken precis kommit på svenska och heter ”Liten parlör för älskande”. Jag ska läsa så fort som möjligt!

Jag känner att jag tycker illa om hemlighetsmakeri, om att utse påvar bakom lyckta dörrar. En Stefan måhända är bra... men hur ska jag kunna veta det? Jag har aldrig hört honom yttra sig i någon politisk fråga, jag har aldrig sett honom i en debatt. Ett sådant slutet förfarande är omodernt. Fram för öppen debatt, öppna val, tänk vilken poäng det skulle ha varit med politiska debatter över hela landet med företrädare för s som erkänner att de vill, ja brinner, för att leda det socialdemokratiska partiet. Nä, i stället stänger man i sig, mumlar bakom slutna dörrar och kommer ut med en ny påve. Det är så 1800-tal. Så förlegat. Kolla vänsterpartiets öppna politiska process, så skulle man ha gjort. Nu påminner det mig om styrelser jag suttit i, styrelser där ingen vill bli ordförande. Man tjatar på varandra: Du kan väl.... Snälla vi har ingen annan. Så är det någon som ger med sig. Men ofta fattas entusiasmen. Min fattas.

....är på väg in i skymningen.

Comments

Blir mycket provsmakande för min del ibland. Fick just en ny GI-müsli som jag tänkte testa i morgon. Någon som redan provat? Idag testade jag också en ny GI-boxen rätt som innehåller kalkon, oliver och citron, till det en bönmousse och oskalat dinkel. Riktigt mumsigt. Och i nästa vecka ska jag sätta ihop receptur på en ny, nyttig mellanmålsserie som jag hoppas kommer i slutet av våren.

Nu har SVT Play lagt ut kvällens sändning av Go’ kväll där jag bland annat kör Plankan med Pekka Heino. Det är ljudproblem två minuter i början men det kommer igång sen.

Klicka här för att titta.